Sune, alltså.
Han blev 2,3 år.
Jag märkte igår att han hade rivit upp ögat.
-stackaars liten, jag måste nog åka till en djurdoktor.....
Så kollade jag idag, det hade inte blivit bättre,
så jag ringde en djurdoktor på Värmdö
-Nej tyvärr, det är fullt.
Sa doktorn.
Men jag fick ett nummer till en annan, i Bagarmossen.
-Nej tyvärr, det är fullt.
Okej, vad ska jag göra nu tänkte jag...
Men jag fick ytterligare ett nummer, nu inne i stan.
Jag ringde dit, jag fick en tid men jag tackade nej, för vi skulle inte hinna dit.
Men sen fick mamma tag på ett nummer till en djurdoktor i Sickla!
Ja, vilken tur!
Så jag och mamma åkte dit.
När vi kom dit fick vi gå in i ett rum och vänta på veterinären.
Jag tog upp och gosade med Sune, han var alldeles tunn och skör, och
så brukar han inte vara...
Veterinären kom efter en liten stund, hon kollade lite på honom och gjorde ganska snabbt klart för sig och oss, att det nog var bäst för honom att avliva honom.
Det var väldigt smärtsamt att höra, men tänkte att det blir bra för lilla Sune att slippa lida och må dåligt...!
Veterinären frågade också om vi ville följa med när de skulle avliva Sune, för de skulle göra det i ett annat rum.
Men jag sa nej, för att jag tror inte det är så kul att se honom dö.
Efter ca en kvart kom veterinären tillbaka med Sune, han låg avlång och såg väldigt lugn ut i den lilla plastboxen jag hade fört dit honom i, veterinären lämnade mig och mamma ensamma med Sune så att vi kunde ta farväl av honom.
Innan hon gick iväg, tog hon ut Sune och la på ett litet papper på ett bord.
Jag klappade honom, han var fortfarande varm och mjuk.
Nu såg han inte ut som om han led, han var så där söt som jag tyckte han
var innan han blev sjuk!
Det som jag tyckte var obehagligaste var att hans ena öga(det enda han hade
för det andra hade gått sönder av en tumör han fick i det...)
Ögat hade inte stängt sig, utan det stora kolsvarta ögat låg helt öppet och det såg ut som om han stirrade rakt in i våra ögon, fast på ett snällt och hjälpsamt sätt.
Jag grät.
Inlägg
